Sidor

lördag 24 augusti 2013

Nordic cap, NP14

När jag ändå sitter här och dumsurfar kan jag väl lika gärna göra något nyttigt. Som att blogga om det lack jag målade på i torsdags morse innan förkylningen bröt ut rejält några timmar senare. Och som fortfarande sitter på. 


NP14 från Nordic cap är ett överraskande trevligt lack. Någon sorts aprikosrosa nyans, kattnosrosa liksom. Med silverskimmer i som ändå ser varmt ut på nageln. Jag köpte det för att ha det att franka med, men nu vete rackarns om jag inte vill ha det kvar. Fast lite av det kan jag nog offra.
Jag trivdes alltså oväntat bra i det. Jag trodde jag skulle tycka att det var en babyrosa trist historia (som jag skulle piffa till) men så mycket som jag har beundrat mina naglar de här dagarna kan det ju inte vara fel. Eller så är det feberhjärnan. Passar fint mot kattens päls också, för som han har gosat med mig, men det har jag tyvärr inget kort på.


Pasteller kräver ofta lite arbete när det gäller lackning och så var fallet även nu. Tre lager. Lite segt att måla med, den där tuggummikänslan var påtaglig. Fick ta en rejäl paus mellan lager två och tre för att låta det torka till lite, annars hade jag nog dragit med allt lack med penseln när jag målade det tredje lagret. Lite tjock formula så det är svårt att måla tunna lager. Det är fortfarande en aning vnl vilket högst troligt beror på den ljusa färgen. Normal torktid med Seche vite.


Förra lacket matchade jag med min brudklänning och det här matchar jag med min brudkrona. Den är skapad av min vän E och är gjord helt och hållet i rosenkvarts. Jag började gråta när hon visade den för mig för att fråga om den dög. Den dög utmärkt. Skulle jag gifta mig idag skulle den absolut vara med. Hoppas att något av mina barn vill ha med den på sitt bröllop, om de väljer att gifta sig.

Betyg 3,5/5. Jag var högst nära att ge det en fyra, men det fattas något pyttelite för att komma dit.


Man ser kronan ganska bra på den här bilden. Om ni tycker jag ser sammanbiten ut så stämmer det - jag är på väg nerför altargången. Jag har helt klart fått span på älskade maken där framme dock, med tanke på min nöjda min. Och bortbeskuren är min fina pappa som förde fram mig, kändes tryggt att hålla pappsen i handen kan jag lova.
Och gud vad ung jag ser ut! Åren sätter sina spår.